Hej igen, Fredrik,

När det är en av sötebrödsdagarna så händer det att jag blir nästan euforisk. Igår var det en sådan dag, utbetalningsdag för a-kassa. Jag fick hela 1 400 kronor! Jag firade med att köpa mat och tänkte "Yippee, nu kan jag ÄTA!"
    Jag köpte mozzarellaost, två för 25 kr på extrapris, grönsallad som såg fräsch ut, några tomater och frysta frallor som man värmer i ugnen. Det var en njutning att äta en sallad med lite Dijon-senap och varmt bröd till. Jag köpte te igår också, fast jag egentligen inte är någon tedrickare. Te med en orientalisk touch och lite honung i är väldigt gott. Jag tillät mig att överskrida budgeten för att jag längtat efter något gott!

När jag jämför din och min situation så kan jag i vissa ögonblick tänka att jag nog har det bättre än dig eftersom jag är den som är utfattig. När jag känner eufori över att kunna äta och allting smakar himmelskt för att jag har varit hungrig i en vecka, eller när jag lyxar till det genom att köpa Liptons tepåsar, då är jag nog en lyckligare människa än vad du är. Sådana saker tror jag inte att du kan känna dig euforisk över. Det krävs antagligen mycket mer. Eller kanske jag har fel?
    Skit samma. Euforin förvandlas oftast snabbt till dåligt samvete. Det brukar inträffa när pengarna har tagit slut innan nästa ranson dyker upp. Då maler samvetet. Ska jag vara ärlig så börjar samvetet mala redan i butiken när jag vill köpa något. Jag vet ju att pengarna tar slut, att de egentligen inte räcker till allt man normalt behöver köpa. Jag unnade mig Grumme Citronsåpa igår à 17 kr för att det går lättare att göra rent badrum, golv och spis med med än vanligt diskmedel och det luktar dessutom godare efteråt. Samvetskonflikten kom förstås som ett brev på posten. Men det var ju trots allt en av sötebrödsdagarna. Jag har lärt mig leva med att de innehåller både njutning och känslor som skaver på ett obehagligt vis.

Jag nekar inte min son något av det goda i livet. Jag önskar honom det bästa av allt. Han får böcker, filmer, spel, kläder, skriv- och ritmaterial samt god och nyttig mat som han älskar. Vi går på bio och vi gör aktiviteter tillsammans. Hans kompisar som har föräldrar med schysst ekonomi fikar och äter middag hos oss, på min bekostnad. De får presenter. Så tycker jag att ett barn ska ha det och det är viktigt att lära barn omtanke och generositet. Så ser standarden ut i vårt land, så måste han också få ha det. Jag kan inte heller säga att vi inte har något att äta i vårt hus, bara låta sonen äta medan kompisarna ser på, tigga pengar av kompisarnas föräldrar eller sluta ha kompisarna hemma.

Varför skulle min son behöva smaka på ditt berömda utanförskap? Vad har han gjort? Han har inte orsakat detta och inte jag heller. Den globala ekonomins fel säger ni politiker. Snedfördelning av de resurser vi har, säger jag. Pengarna hamnar på särskilda ställen där de redan finns i överflöd.
    Jag vill inte att min son ska behöva lida för att jag är utfattig, för att vi har ett så orättvist samhällssystem som vi har eller för att hans far som hatar mig inte någonsin skulle ge oss något utöver de 1 273 underhållskronorna utan hot, förnedring, förebråelser eller maktutövande skulle användas mot mig. Han inser inte att extrapengar skulle komma sonen till direkt till del i form av en bättre levnadsstandard över lag eller indirekt genom att sonen skulle ha en mindre hungrig, trött, eller orolig mamma. Kanhända inser han det, men han skiter i sonens välbefinnande när han inte får något som tillfredsställer hans strikt personliga behov i gengäld. Han njuter av att jag har det svårt.
    Nåja. Jag har som mål att aldrig uttrycka mina känslor kring vår privata fattigdom inför sonen. Han ska inte ens behöva riskera att ta skada. Ingen ska kränka honom. Inget ska fattas i hans liv på grund av det här!

Sedär! Barnfattigdom är inte nödvändigtvis av ondo, tänker du kanske nu. Här har vi ju en mamma som kan trolla bort den i ett enda slag! Anställ henne som PR-konsult! Men faktum är att mamman, och många andra med henne far illa, Fredrik. Det hade du nog på känn ändå, eller hur?

Mamman har i regel inte råd att ta en fika med en vän ifall sonen är borta en helg. Hon måste tacka nej till det mesta. Hon riskerar att bli betraktad som en nonchalant vän. Åker hon och hälsar på någon så kostar det förstås extra och då måste det sparas och sugas på ramarna resten av månaden. Det är ett evigt pusslande för att få allt att fungera. På sätt och vis känner jag mig som livegen. Fri i tanken, men livegen då det gäller att kunna förflytta mig eller att bete mig spontant, kreativt eller generöst. Pengar ger spelrum för aktiviteter. Aktiviteter skulle ha kunnat leda till positiva förändringar som ringar på vattnet såklart, om de nu vore möjliga.

Jag börjar jobba i nästa vecka. Igår letade jag efter jeans i affärerna. Jag kan inte se ut som den utfattiga personen jag är på jobbet. Fasaden är viktig i Melloland. Det allra fattigaste "socialfall" i en synd-om-dokumentär på TV har ett perfekt hem och korrekta kläder och klagar ändå. Jag ska representera vårt land i mitt yrke, hos en mydighet. Då duger det inte att JAG ser ut som en slashas. Eller hur?! Jag brukar prioritera gympaskor till sonen och sedan säger han att han skäms lite över hur jag klär mig, men det är en sak vi kan leva med, han och jag. Jag vet var gränsen går. Men i yrkeslivet är det andra normer som gäller.
    Rea på Kapp-Ahl. 100 kr rabatt på jeansen. Det var bara de av riktigt jeanstyg och som var snygga inkluderades i rean. Ordinarie pris för alla: 399 kr. Det betyder att ett par snygga jeans skulle kosta nästan 300 kr. Det är alldeles för dyrt! För mig alltså. Jag vet inte vad ett par dyra jeans skulle kosta för dig, kanske det är ett par som kostar över 1 500 kr, eller kanske mer, beroende på om du är märkesfixerad eller inte. För bratsen vid Stureplan är väl för dyrt närmare 5 000 kr kan jag tro. Du kanske inte har någon koll på vad vardagskläder kostar. Det blir ju aldrig tomt på ditt bankkonto på grund av ett klädinköp.
    Jag gick hem utan jeans. Jag köper inte det sämsta av det sämsta av den anledningen att jag är fattig. Asfula jeans av dålig kvalité som ingen velat köpa, bottenskrapet, för 100 kr köper jag bara inte. Jag betalar inte 100 kr om jag sedan måste skämmas och ångra köpet.

Vi är så många fattiga nu, Fredrik, att det så småningom kommer att gå helt åt skogen med konsumtionen. Priserna kommer att pressas ner i botten för att vi inte har råd att konsumera. Barnarbete och slavarbete ute i världen kommer att vara den enda modellen för masstillverkning av kläder om de fattiga svenskarna ska ha möjlighet att konsumera. Utvecklingen pågår redan med ert goda minne och med hjälp av den samhällsstruktur vi har i nuläget. Ni makthavare i Sverige säger ja till att vi ska ha just så många utfattiga i landet som vi har, och ja till livsfarligt, omoraliskt och tvivelaktigt utnyttjande av människor och naturresurser i Östeuropas eller i Asiens tillverkningsindustrier.

Det finns en fördel till med att vara fattig som du inte har och som piggar upp mig trots allt. Under veckan som gick har jag gått ner två kilo. Jag kommer troligen i några av mina gamla jeans inköpta för flera år sedan nu. Får väl gräva i gömmorna.

Man blir smärt och smidig av fattigdom om man inte faller till föga och köper de livsmedel som är billigast i affärerna, nämligen skräpmat. Det är inte råris, färsk frukt och grönsaker och mejerivaror som är billigt. Det är tvålitersflaskor med läsk, lastbilsflak med industriella pommes frites och snacks baserade på socker och palmolja, dåligt kött med hög fetthalt från stressuppfödda djur, korv och liknande.

En allt större del av befolkningen kommer att bli oändligt mycket fetare och sjukare och deras barn kommer att få dåliga matvanor och bli sjuka under tiden de växer upp de också. En annan del av befolkningen får det samtidigt väldigt mycket bättre med näringsriktigt sammansatta och planerade matkassar, gympapass på arbetstid, mindfulnesskurser som företagen bjuder på och semesterveckor vid havet. Men den grupp som får det bättre kommer inte att vara de medelinkomsttagarna som du så vackert låtsas vilja värna om särskilt länge till. De kommer att gå på knäna på sina jobb och dö i förtid av stressrelaterade sjukdomar. De kommer att vara livrädda att hamna i utanförskapet alltmedan arbetslösheten stiger och därför vågar de inte ställa några som helst krav för egen del. Småföretagarna kommer att gå samma väg. De måste redan arbeta extra på nätter och helger för att ha råd att driva sina företag. Luftslottet är byggt redan. Det går att se det med lite vilja.

Det handlar snarare om den ekonomiska eliten. De kommer att har det riktigt, riktigt bra och kommer att få det bättre och bättre, ekonomiskt. Förutsättningen är att de hittar ett sätt att döva sina samveten och att kunna blunda för att de blir rikare hela tiden på bekostnad av de som blir allt fattigare. Vi närmar oss den situationen som råder i USA med stormsteg. De oförskämt rika kommer att ge pengar till välgörenhetsprojekt för att kunna sova gott om nätterna och för att få sina skattelättnader att öka.

Välgörenheten har alltid varit, och kommer alltid att vara beroende av godtycke när den kommer från enskilda personer. Den som haft en mamma som varit sömmerska och sett henne slita ont i arbetslivet kommer antagligen att starta en klubb för damer som vill sy. En som gillar indisk mat skänker väl pengar till fattiga i Indien. Välgörenhet är något fint eftersom det handlar om att dela med sig, men det kommer inte att vara så att enstaka välgörenhetsprojekt tvättar bort de spår eller läker de sår som fattigdomen skapar i vårt land och inte heller ute i världen.

Tja'ba' Fredrik! Hörs!