Hej igen, Fredrik,

När det är en av sötebrödsdagarna så händer det att jag blir nästan euforisk. Igår var det en sådan dag, utbetalningsdag för a-kassa. Jag fick hela 1 400 kronor! Jag firade med att köpa mat och tänkte "Yippee, nu kan jag ÄTA!"
    Jag köpte mozzarellaost, två för 25 kr på extrapris, grönsallad som såg fräsch ut, några tomater och frysta frallor som man värmer i ugnen. Det var en njutning att äta en sallad med lite Dijon-senap och varmt bröd till. Jag köpte te igår också, fast jag egentligen inte är någon tedrickare. Te med en orientalisk touch och lite honung i är väldigt gott. Jag tillät mig att överskrida budgeten för att jag längtat efter något gott!

När jag jämför din och min situation så kan jag i vissa ögonblick tänka att jag nog har det bättre än dig eftersom jag är den som är utfattig. När jag känner eufori över att kunna äta och allting smakar himmelskt för att jag har varit hungrig i en vecka, eller när jag lyxar till det genom att köpa Liptons tepåsar, då är jag nog en lyckligare människa än vad du är. Sådana saker tror jag inte att du kan känna dig euforisk över. Det krävs antagligen mycket mer. Eller kanske jag har fel?
    Skit samma. Euforin förvandlas oftast snabbt till dåligt samvete. Det brukar inträffa när pengarna har tagit slut innan nästa ranson dyker upp. Då maler samvetet. Ska jag vara ärlig så börjar samvetet mala redan i butiken när jag vill köpa något. Jag vet ju att pengarna tar slut, att de egentligen inte räcker till allt man normalt behöver köpa. Jag unnade mig Grumme Citronsåpa igår à 17 kr för att det går lättare att göra rent badrum, golv och spis med med än vanligt diskmedel och det luktar dessutom godare efteråt. Samvetskonflikten kom förstås som ett brev på posten. Men det var ju trots allt en av sötebrödsdagarna. Jag har lärt mig leva med att de innehåller både njutning och känslor som skaver på ett obehagligt vis.

Jag nekar inte min son något av det goda i livet. Jag önskar honom det bästa av allt. Han får böcker, filmer, spel, kläder, skriv- och ritmaterial samt god och nyttig mat som han älskar. Vi går på bio och vi gör aktiviteter tillsammans. Hans kompisar som har föräldrar med schysst ekonomi fikar och äter middag hos oss, på min bekostnad. De får presenter. Så tycker jag att ett barn ska ha det och det är viktigt att lära barn omtanke och generositet. Så ser standarden ut i vårt land, så måste han också få ha det. Jag kan inte heller säga att vi inte har något att äta i vårt hus, bara låta sonen äta medan kompisarna ser på, tigga pengar av kompisarnas föräldrar eller sluta ha kompisarna hemma.

Varför skulle min son behöva smaka på ditt berömda utanförskap? Vad har han gjort? Han har inte orsakat detta och inte jag heller. Den globala ekonomins fel säger ni politiker. Snedfördelning av de resurser vi har, säger jag. Pengarna hamnar på särskilda ställen där de redan finns i överflöd.
    Jag vill inte att min son ska behöva lida för att jag är utfattig, för att vi har ett så orättvist samhällssystem som vi har eller för att hans far som hatar mig inte någonsin skulle ge oss något utöver de 1 273 underhållskronorna utan hot, förnedring, förebråelser eller maktutövande skulle användas mot mig. Han inser inte att extrapengar skulle komma sonen till direkt till del i form av en bättre levnadsstandard över lag eller indirekt genom att sonen skulle ha en mindre hungrig, trött, eller orolig mamma. Kanhända inser han det, men han skiter i sonens välbefinnande när han inte får något som tillfredsställer hans strikt personliga behov i gengäld. Han njuter av att jag har det svårt.
    Nåja. Jag har som mål att aldrig uttrycka mina känslor kring vår privata fattigdom inför sonen. Han ska inte ens behöva riskera att ta skada. Ingen ska kränka honom. Inget ska fattas i hans liv på grund av det här!

Sedär! Barnfattigdom är inte nödvändigtvis av ondo, tänker du kanske nu. Här har vi ju en mamma som kan trolla bort den i ett enda slag! Anställ henne som PR-konsult! Men faktum är att mamman, och många andra med henne far illa, Fredrik. Det hade du nog på känn ändå, eller hur?

Mamman har i regel inte råd att ta en fika med en vän ifall sonen är borta en helg. Hon måste tacka nej till det mesta. Hon riskerar att bli betraktad som en nonchalant vän. Åker hon och hälsar på någon så kostar det förstås extra och då måste det sparas och sugas på ramarna resten av månaden. Det är ett evigt pusslande för att få allt att fungera. På sätt och vis känner jag mig som livegen. Fri i tanken, men livegen då det gäller att kunna förflytta mig eller att bete mig spontant, kreativt eller generöst. Pengar ger spelrum för aktiviteter. Aktiviteter skulle ha kunnat leda till positiva förändringar som ringar på vattnet såklart, om de nu vore möjliga.

Jag börjar jobba i nästa vecka. Igår letade jag efter jeans i affärerna. Jag kan inte se ut som den utfattiga personen jag är på jobbet. Fasaden är viktig i Melloland. Det allra fattigaste "socialfall" i en synd-om-dokumentär på TV har ett perfekt hem och korrekta kläder och klagar ändå. Jag ska representera vårt land i mitt yrke, hos en mydighet. Då duger det inte att JAG ser ut som en slashas. Eller hur?! Jag brukar prioritera gympaskor till sonen och sedan säger han att han skäms lite över hur jag klär mig, men det är en sak vi kan leva med, han och jag. Jag vet var gränsen går. Men i yrkeslivet är det andra normer som gäller.
    Rea på Kapp-Ahl. 100 kr rabatt på jeansen. Det var bara de av riktigt jeanstyg och som var snygga inkluderades i rean. Ordinarie pris för alla: 399 kr. Det betyder att ett par snygga jeans skulle kosta nästan 300 kr. Det är alldeles för dyrt! För mig alltså. Jag vet inte vad ett par dyra jeans skulle kosta för dig, kanske det är ett par som kostar över 1 500 kr, eller kanske mer, beroende på om du är märkesfixerad eller inte. För bratsen vid Stureplan är väl för dyrt närmare 5 000 kr kan jag tro. Du kanske inte har någon koll på vad vardagskläder kostar. Det blir ju aldrig tomt på ditt bankkonto på grund av ett klädinköp.
    Jag gick hem utan jeans. Jag köper inte det sämsta av det sämsta av den anledningen att jag är fattig. Asfula jeans av dålig kvalité som ingen velat köpa, bottenskrapet, för 100 kr köper jag bara inte. Jag betalar inte 100 kr om jag sedan måste skämmas och ångra köpet.

Vi är så många fattiga nu, Fredrik, att det så småningom kommer att gå helt åt skogen med konsumtionen. Priserna kommer att pressas ner i botten för att vi inte har råd att konsumera. Barnarbete och slavarbete ute i världen kommer att vara den enda modellen för masstillverkning av kläder om de fattiga svenskarna ska ha möjlighet att konsumera. Utvecklingen pågår redan med ert goda minne och med hjälp av den samhällsstruktur vi har i nuläget. Ni makthavare i Sverige säger ja till att vi ska ha just så många utfattiga i landet som vi har, och ja till livsfarligt, omoraliskt och tvivelaktigt utnyttjande av människor och naturresurser i Östeuropas eller i Asiens tillverkningsindustrier.

Det finns en fördel till med att vara fattig som du inte har och som piggar upp mig trots allt. Under veckan som gick har jag gått ner två kilo. Jag kommer troligen i några av mina gamla jeans inköpta för flera år sedan nu. Får väl gräva i gömmorna.

Man blir smärt och smidig av fattigdom om man inte faller till föga och köper de livsmedel som är billigast i affärerna, nämligen skräpmat. Det är inte råris, färsk frukt och grönsaker och mejerivaror som är billigt. Det är tvålitersflaskor med läsk, lastbilsflak med industriella pommes frites och snacks baserade på socker och palmolja, dåligt kött med hög fetthalt från stressuppfödda djur, korv och liknande.

En allt större del av befolkningen kommer att bli oändligt mycket fetare och sjukare och deras barn kommer att få dåliga matvanor och bli sjuka under tiden de växer upp de också. En annan del av befolkningen får det samtidigt väldigt mycket bättre med näringsriktigt sammansatta och planerade matkassar, gympapass på arbetstid, mindfulnesskurser som företagen bjuder på och semesterveckor vid havet. Men den grupp som får det bättre kommer inte att vara de medelinkomsttagarna som du så vackert låtsas vilja värna om särskilt länge till. De kommer att gå på knäna på sina jobb och dö i förtid av stressrelaterade sjukdomar. De kommer att vara livrädda att hamna i utanförskapet alltmedan arbetslösheten stiger och därför vågar de inte ställa några som helst krav för egen del. Småföretagarna kommer att gå samma väg. De måste redan arbeta extra på nätter och helger för att ha råd att driva sina företag. Luftslottet är byggt redan. Det går att se det med lite vilja.

Det handlar snarare om den ekonomiska eliten. De kommer att har det riktigt, riktigt bra och kommer att få det bättre och bättre, ekonomiskt. Förutsättningen är att de hittar ett sätt att döva sina samveten och att kunna blunda för att de blir rikare hela tiden på bekostnad av de som blir allt fattigare. Vi närmar oss den situationen som råder i USA med stormsteg. De oförskämt rika kommer att ge pengar till välgörenhetsprojekt för att kunna sova gott om nätterna och för att få sina skattelättnader att öka.

Välgörenheten har alltid varit, och kommer alltid att vara beroende av godtycke när den kommer från enskilda personer. Den som haft en mamma som varit sömmerska och sett henne slita ont i arbetslivet kommer antagligen att starta en klubb för damer som vill sy. En som gillar indisk mat skänker väl pengar till fattiga i Indien. Välgörenhet är något fint eftersom det handlar om att dela med sig, men det kommer inte att vara så att enstaka välgörenhetsprojekt tvättar bort de spår eller läker de sår som fattigdomen skapar i vårt land och inte heller ute i världen.

Tja'ba' Fredrik! Hörs!

Vet fortfarande inte var du är, Fredrik,

I media pratas det om att du håller dig undan tumultet kring Nuon-affären. Det är möjligt. Att du håller dig undan debatt med Socialdemokraterna är i alla fall solklart. Du är väl knappast i Turkiet på semester denna gången? Det är inte så att jag inte unnar dig semester, inte alls! Jag tror bara inte att det är så. Jag tror att du sitter någonstans för att i lugn och ro smida planer. Är det inte så att din version av Moderaterna är ett sjunkande skepp bortom all räddning nu och att du måste planera för din framtid, hur den ska bli så bra och så luckrativ som möjligt när du tvingas mönstra av?

Igår tror jag att jag åt min sjätte portion med cornflakes och mjölk sedan jag skrev sist. Det fanns inte mycket kvar att äta sen. Jag och mina husdjur delade på en torskpanett framåt eftermiddagen. Jag hade stekt potatis till min andel. På kvällen var jag på ett möte. Efter mötet blev det smörgås och kaffe. Trots det var jag så hungrig när jag hade lagt mig att det sved i magen. Svårt att sova. Funderade på att äta en bit apelsin från en halva jag hade i kylen, men jag vet ju av erfarenhet att det inte hjälper. Tvärtom kan det bli så att det svider mer i magen. Gammal filmjölk då? Det fanns lite bubblande fil kvar också. Nej, där går gränsen!

Ändå var denna dagen då maten nästan var helt slut den lättaste av denna omgångens hunger-dagar. Det är alltid lättast dagen innan pengarna ska komma. Då ser man ljusningen. Tänk, för mig kan ljusningen bestå av att jag vet att jag ska ha en tusenlapp på kontot nästkommande dag istället för några kronor, som man inte kan köpa någonting för!
Man kan säga såhär: För mig är en tusenlapp inte en tusenlapp. Hälften går till att betala räkningar som jag legat efter med. Avgift till fackförening och a-kassa ska in. Annars blir jag utförsäkrad. Ett läkarbesök ska betalas, annars blir det straffränta. Det är tur för mig och de andra som är i en situation liknande min att vi kan se ljusningar i det mesta. Kanske hade det blivit billigare för staten om vi alla hade begått självmord, förstås. När er utredning om de som är sjukskrivna på grund av psykisk sjukdom är klar om ett år så antar jag att den kommer att leda till åtgärder. Fler ska sättas dit. Och då får du säkert din beskärda del av självmord. Trots det är vi vissa som inte kommer att bjuda dig på det. Oss får du dras med ett tag till.

Ljusningen idag bestod av två frallor till frukost, med en överbliven tomathalva till och så lite kaffe. Att kunna ladda telefonkortet. Bara en sån sak! Tänk att vara 40+ som jag är och inte kunna teckna ett telefonabonnemang. Jag vet vad du tänker: - Wow! Ha ha. Eller kanske undrar du hur det gick till? Är jag drogmissbrukare eller kriminellt belastad eller kroniskt sjuk? Nej, nej, inte på långa vägar!

Jag skilde mig. Jag bestämde mig för att ta hand om mitt och exmakens gemensamma barn. För att kunna betala räkningarna lånade jag pengar. Från att ha haft sporadiska jobb hittade jag sedan snabbt ett heltidsjobb. Lönen var dock så usel att den inte räckte för att helt betala hyran och levnadskostnaderna. Vad gör man då som ensam mamma? Jag lånade pengar för att kunna betala för mig. Att både betala lån och levnadskostnader gick tyvärr inte, så jag ansökte om försörjningsstöd. Jag blev nekad försörjningsstöd. Jag hade betalat skulder när jag skulle behållit pengarna och betalat hyran med dom. Jag hamnade då definitivt i skuldfällan. Inte i någon gigantisk lånehärva i ett internationellt bankkaos, utan som en liten ensam kvinna med barn. Exmaken sålde tillgångar, skaffade nya, gjorde förmånliga avdrag och fortsatte tjäna gott om pengar. Åkte på romantiska resor med sin nya kvinna. Struntade i att betala underhåll för sonen när han var på dåligt humör för att han tyckte att jag var skyldig honom pengar. Den vardagen delar jag med många kvinnor har jag fått veta. Det är många av oss som har a-kassa som faktiskt har det lika svårt som de som blivit utförsäkrade för att vi har skilt oss och har barn. Vi har skulder hos Kronofogdemyndigheten. När vi jobbar så blir det utmätning på lönen. Eller så bjuder staten på extraordinära överraskningar. Förra året var det så för mig. Jag fick besked från Skattemyndigheten att jag skulle få 15 000 kr i skatteåterbäring. Det dröjde och dröjde. Inga pengar kom. En dag kom ett brev i brevlådan. Pengarna hade satts in hos Kronofogdemyndigheten utan att passera GÅ.

Nu kommer "Onådiga luntan" där människor vittnar om konsekvenserna av din politik. Jag är sent ute nu när jag äntligen börjar skriva, men ändå glad att det kommer fram, det som nu kommer att tas upp i debatten - hur detta har drabbat de enskilda människorna i vårt land. Skamligt och åt skogen med hela Sveriges politik! Plågsamt och fruktansvärt för medborgarna. Åtta månaders vårdkö för en tandkirurgisk operation när du har värk i käken som orsakas av inflammationer är bara ett exempel jag hörde om igår. Värktabletter och penicillin under tiden. Två personer i bekantskapskretsen har därmed inom loppet av några månader berättat om samma erfarenhet. Två personer för mycket. Tusentals, förresten, med tanke på längden på vårdköerna.

Tar på en kofta. Hyresvärden är för snål för att hålla mer än 19 grader i lägenheten. Jodå, i år är bästa året hittills. Det går att klara sig med en kofta, några värmeljus och extra filtar när man ska sova. De andra åren har det varit c:a 16 grader i lägenheten. Då har ugnen fått vara på under delar av dagen. Tur att det inte är så nu. För när man en gång har haft problem med att betala hyran och riskerat att bli vräkt så tar man inte gärna upp problemet igen. Varje år säger han att det är ett tillfälligt fel. Han säger det inte själv förstås, utan låter hälsa genom sin sekreterare att de arbetar på att åtgärda felet. Många år tar det tydligen. Klart att det gör ifall man vägrar inse var felet sitter. I samvetet. Inte i fjärrvärmesystemet. Men jag, och många andra med mig, vi har lärt oss att vänta på ljusningen. Det är inget totalmörker som väntar oss. För när botten är nådd kan det bara gå åt ett håll - framåt och uppåt. Lite glad blir jag faktiskt när jag tänker på det. Det tål att firas - med ett glas c-vitaminberikad juice!

Cheers! Ha en bra dag, wherever you are!

Hej Fredrik,

Hoppas att du har sovit gott i natt! Det är eftermiddag nu, men det känns som morgon då det idag har varit en vilodag här hemma och vädret är väldigt februarigrått. Jag är nyss hemkommen efter att ha varit en vända på stan för att handla. Morgonen ägnade jag åt att läsa tidningarna på nätet. Jag vet inte vad du gör idag. Kanske har du också läst tidningarna och i sociala medier sett kritiken som riktas mot Filippas förhavanden i samband med privatiseringen av sjukvården i Stockholm. Kritiken har blossat upp igen. Kanske filar du på nya strategier för att försvara vårdhemsaffärerna, eller så är du på någon PR-tripp ute i världen. Eller är du rentav ledig idag? Jag vet inte riktigt vad du gör när du är ledig. Hemma hos-reportagen med de stylade och förtroendeingivande bilderna är ju mest ett spel för galleriet.

Jag har inte skrivit till dig förut. Visst har jag tänkt göra det många gånger under de senaste fyra åren, nästan dagligen faktiskt. Men jag har inte kommit till skott förrän nu. Det är lika bra att börja nu, eftersom jag börjar jobba heltid om några veckor. Då blir det ännu mer fullt upp från morgon till kväll på vardagarna än vad det är nu och tröttheten kommer antagligen att vara min mer eller mindre ständiga följeslagare. Min hjärna kommer att tas i anspråk på jobbet. Jag kommer antagligen inte att vara så alert när jag är ledig.
Jag kommer så småningom att glömma vissa detaljer från mitt liv som utfattig, ensamstående mamma med barn boende hos mig på heltid. Det är det livet jag lever nu. Jag tycker det är viktigt att berätta om det och att sätta det i relation till bland annat moderat politik.

Jag kommer inte att avslöja min identitet här. Det är ju så fult och skamligt, ja, nästan smutsigt att vara en av de fattiga, bland framgångsrika vänner i landet med den glittrande fasaden, Mellolandet. Som arbetslös och fattig riskerar man att bli betraktad med oblida, skoningslösa ögon, att bli utdömd, att bli kallad samhällsparasit, soffliggare och allt möjligt annat otrevligt.
Debatten om näthatet har också de senaste veckorna visat att om en kvinna talar om kvinnors situation i allmänhet eller invandrares situation i synnerhet, eller över huvudtaget vågar sticka ut hakan så kan hon få sexistiska tillmälen kastade efter sig och hon och hennes familjemedlemmar kan bli hotade. Ännu värre! Jag vill inte vara med om det, så jag väljer att sticka ut hakan, men bara lite lagom, och därför väljer jag att vara anonym.

Jag representerar en av de största grupper i samhället som har blivit utfattiga när Sveriges statsfinanser har fått beröm i media ute i världen. Att Sverige skulle omnämnas som ett exempel på ett land som klarat statsfinanserna mycket bra trots globala ekonomiska kriser har nog varit en av orsakerna till att jag och många med mig i stort sett har blivit avskurna från möjligheterna till att ha ett värdigt liv om man ser till det ekonomiska. Jag tillhör gruppen frånskilda, ensamstående, arbetslösa mammor. Jag har jobbat i perioder då det har varit möjligt, men utbetalningarna från min arbetslöshetsförsäkring täcker inte de mest basala levnadskostnaderna helt. Jag kan tala om för dig att om man vill att barnen ska ha det riktigt, riktigt bra så räcker det inte med det försörjningsstöd som skjuts till från kommunens sida heller. Jag ska återkomma till detta senare i denna bloggen. Det finns mycket att diskutera när det gäller försörjningsstöd, men jag lämnar det för denna gången. En annan orsak till att vi tvingats leva som vi gör är kanske att det behövdes medel för att klara att ge ytterligare skattesänkningar till de som redan har en hyfsat bra lön. Det är ju ett sätt att få dem att gilla dig, så att chanserna ökar för att de ska röstar på dig i nästa val. Money talks. Det vet de allra flesta. Det är kanske så du tänker. För något säger mig att du inte har gett upp helt och hållet ännu.

Jag vill understryka att jag vet att jag inte är ensam. Det finns fler stora grupper som har det otroligt svårt ekonomiskt. Det är utförsäkrade människor med sjukdomar eller funktionshinder och det är pensionärer som efter ett långt yrkesverksamt liv inte klarar brödfödan och därför måste flytta från hus och hem. Jag vet att det finns många många fler som har det svårt ekonomiskt. Ni som inte nämns här vill jag be om ursäkt. Det blir tillfälle till att prata om er också så småningom, hoppas jag.

Jag hade 78 kronor på mitt bankkonto idag, och några mynt i min portmonnä. Jag har köpt en flaska vin för 49 kronor eftersom jag är bjuden på en middag ikväll där man skulle ta med sig dricka själv. Jag har köpt en stor förpackning mjölk för att kunna njuta av morgonkaffe med mjölk i och så lite mat till mina katter. Jag får så ont i magen av svart kaffe när jag inte äter ordentligt och katterna måste naturligtvis ha mat. Det är alldeles för sorgligt att se deras besvikelse och höra deras hungriga jamande när det inte finns någon mat hemma. Nu inköpen gjorda och pengarna är slut.

Jag ska klara mig på ingenting tills barnbidraget betalas ut på onsdag. Vet du, Fredrik, det går. Men det är inte roligt! Det blir till att panta PET-flaskor och leta småpengar i gömmorna resten av veckan. Sonen är hos sin pappa eftersom det är lov och vi turas om att ha honom på loven. Jag kan inte låta bli att undra hur denna veckan skulle ha sett ut ifall han hade varit hemma. Då hade jag fått låna pengar av en vän för att klara det hela. Låna, låna, låna, stå i skuld, låna, låna... Det är vad som står till buds ifall man inte vill bli kriminell. Jag vill inte det, Fredrik. Jag kommer inte att höja brottsstatistiken i vårt land. Det känns väl lite tryggt att veta inför valet? Jag är ju trots allt en del av den fina statistik som du snart kommer att få användning för när vi nu närmar oss valet 2014. Undrar hur de som inte har vänner och är i en situation som liknar min, eller dessutom är gamla eller sjuka klarar tillvaron?

Jag hade räknat lite fel i affären och fick "Medges ej" när jag drog mitt betalkort i kassan. Men jag hade några småmynt som räddade mig, så det blev inte jättepinsamt, bara smått pinsamt. Jag inte kunde betala kattmaten och mjölken à totalt 33 kronor direkt, utan var tvungen att gräva efter mynt och sedan göra om transaktionen. Men expediterna är vana vid att folk inte har pengar nuförtiden. Rutin.

Nu ska jag äta cornflakes med mjölk. Billigt. Mättande. Ett bra tips om du någon gång får frågan från någon som undrar hur de ska klara sig utan pengar. Det finns ekologiska cornflakes så jag behöver inte köpa ohälsosam mat. Mjölken var förstås den billiga idag. Jag undrar hur mycket gift eller hormoner som finns i kossornas foder fast jag egentligen inte vill tänka på det. Det är ohälsosamt och det är också ohälsosamt att jag ibland inte har råd att äta och att jag då känner vanmakt eller blir modstulen. Det ger ju en slags stress som vi alla vet är skadlig. Men ett par portioner cornflakes och lite optimism gör att dagen känns dräglig trots allt.

Ikväll blir det middag med vännerna. Glitter och leenden. The show must go on. Eller hur, Fredrik? Det är ju ingen lördag för losers, det här.